Cyklade till stallet idag. Motvind som in i bänken! Va' helt slut när jag kom fram till stallet ;) 

Red med klara och klättrade i brätte skogen. Hade ju tänkt klättra igår så det passade ju bra!

Taggen tappade en boots så får nog rida där nån mer dag denna veckan för att hitta den. 

Sitter och kollar lite på tävlingar på tdb. Hittade en som är i grästorp den 18 augusti. Är SÅ tävlings sugen nu!! har messat lina om tävlingen så får se vad hon säger. 

Jaop c ya later! 

Är med och tävlar om veckans ekipage på http://ponnyryttaarnas.blogg.se/ !

:) Var med du också!

Läste detta inlägget på Linn Olssons blogg, som havrepappan har skrivit

”en vilja av stål, förtjänar respekt”

Jag är så ofta starkt kritisk till hästvärlden och dess invånare. Jag tycker att ni är konstiga och har en massa underliga idéer för er. Jag gör mig rolig över hur ni är, på ett kärleksfullt sätt. Jag måste dock medge att jag också är imponerad över er.

Jag har varit aktiv i ganska många föreningar i mitt liv. Allt från politiska förbund till idrottsklubbar. Jag har mött många starka människor med en stark vilja till förändring och ett stort engagemang, men aldrig i hela mitt liv har jag stött på så mycket ”jävlar anamma” på en och samma gång som inom hästvärlden.

Den normala hästmänniskan sliter med sin häst (om man inte har nog med bekymmer med en häst så är det plural, hästar). Träningen är ett steg fram och två tillbaka, två steg fram och ett tillbaka. Dag in och dag ut, alla veckans dagar, år efter år.

Under tiden så spenderas enorma summor pengar på träningar, nagelskulptörer, hyror och gormetkäk till hästarna. Hästmänniskan klagar inte, hon betalar och jobbar på. Om pengarna inte räcker till hästens kostnader så skaffar hon sig ett extrajobb, som i sin tur innebär att hon bara kan vara i stallet mellan 21 och midnatt varje dag. Hon ger inte upp, hon kämpar vidare.

Som om inte det vore nog med bekymmer redan där så går hästarna dessutom sönder lite då och då. Om det inte är ont i tassen så är det självförvållade sår, eksem, allergier, fång, trasiga hovar eller kolik. Hästen är ju inte det tåligaste djuret som gud har skapat direkt.

Ger hästmänniskan upp? Nej, hon kämpar på och om det behövs så skaffar hon sig ett tredje jobb för att kunna finansiera veterinärräkningen, med den påföljden att hon bara kan vara i stallet mellan klockan två och fem på morgonen och sover i snitt tre timmar per natt.

Alltså, för varje sund människa (som inte är en hästmänniska) så låter det här naturligtvis som absolut vansinne, på gränsen till fanatism. Vem är galen nog att offra så mycket för att kunna hålla på med sin hobby, ett fridtidsintresse? En hobby som dessutom helt saknar några andra intäkter än något skumt hederspris eller några hundralappar tillbaka efter en hel dags tävlande.

Jag håller med om att det är vansinne, men jag kan ändå inte låta bli att beundra er beslutsamhet och er uthållighet. Det är helt fantastiskt att det finns så många tjurskalliga människor i det här landet som är villiga att gå genom eld och vatten för att få ägna sig åt det som de älskar att göra. Det har jag aldrig någonsin stött på tidigare i mitt liv, inte någonstans. För det förtjänar ni min respekt och min vördnad, ni fantastiska hästmänniskor.

Haha jag har sytt lite här hemma nu. Mycket roligare än i syslöjden på skolan! Ett kuddfodral, två mobilfodral (ett från igår), och en "klänning" som jag också sydde igår.
/Sofie

För lite mer än ett år sedan var jag på väg ut till båberg och skulle få prova en ponny i stallet som min kusin hade sin häst i, Taiger Boy. Var super nervös i bilden och antingen så pratade jag oavbrutet eller så sa jag inte ett ord. Kommer inte ihåg riktigt men nervös va jag. Jag och Klara min kusin skulle rida bort till brätte hagas ridhus och rida där för då hade vi inte ridhus vid stallet.

Min kusin red Carre så vi hade den minsta och största hästarna. Iaf så när vi kom till ridhuset började jag trava lite smått. Han var super mysig och lagom pigg tyckte jag! Sedan började Lina och mamma ställa upp lite små hinder och då pirrade det till i magen på mig.

Kommer fortfarande ihåg hur jag kände. Han var super rolig att hoppa! När vi skulle tillbaka till stallet så red vi en annan väg hem för att jag skulle få prova honom ute. Det första han gjorde var att bocka för det kom några hästar i hagen bredvid och då skulle han kaxa upp sig lite. 

Nästa gång jag skulle komma var på nästa måndag. Klara och jag skulle rida. Det åskade SÖNDER och vräkte ner regn, ingen ridtur då men fick nya till fällen. 

första gången på din rygg - 2 Juni <3

 Jag kommer ihåg att jag grät en gång redan innan jag hade börjat rida honom på alvar. 

Jag grät för att jag var rädd att jag skulle växa ur honom redan innan vi hade lärt känna varandra ordenligt. Vill inte fästa mig vid honom och sedan inte kunna rida honom mer...

Men jag var redan kär i honom! Såklart! ;) 

I julas när jag följde men Klara till stallet för att ge Lita en julklapp, så visste jag att det hade pratats lite om att lina ville att jag skulle rida taiger. Jag kommer ihåg precis hur det var den julaftonen. Jag gick fram till honom i hans lilla box där han stod med ett rutigt färgglatt täcke och ett stort gips eller bandage på benet kommer inte ihåg vilket av dom... 

Jag började rida taiger några gånger i veckan och jag var jätte glad! Klara försökte lära mig hur jag skulle få honom att gå i form... Det var inte det lättaste kan jag LOVA. 

Kram sofie

kommer en del 2 nån gång också, BIG like till den som tog sig tid och läste ;)